Henry klättrade försiktigt ner för den alghala ståltrappan i den gamla minsveparens rostiga innanmäte och steg ut på lastrummets buckliga golv.
I halvdagern framför honom kunde han urskilja en kvinna bunden till händer och fötter. Han hade hittat henne till slut! Vad var det för vansinnig varelse som höll henne fången här?
Han sprang fram mot kvinnan vars skräckfyllda ögon han nu kunde se lysa i mörkret. Plötsligt hindrades hans väg av en väldig tentakel. Henry drog sin fars gamla servicerevolver och tog sikte men innan han hann fyra av kände han ett järnhårt grepp om midjan. Han såg ned och fann att han var dödligt omfamnad av ännu en slipprig styggelse. Överallt omkring honom verkade nu rummet leva. Ur hålen i golvet vältrade sig väldiga tentakler, slingrande och fasansfulla över det slippriga golvet.
Henry hade börjat vänja sig vid att bli överraskad. Det hade ju trots allt hänt en hel del sedan den där dagen i London då hans Morbror Dulac bad honom åka till Paris och träffa gamle dr Druillet angående mysteriet med Henrys försvunna far och en gäckande egyptisk stentavla.